.

Det som upprör mig mest nu är det här med vänner igen. Jag funderade senast imorse över vilken vän som jag skulle ta med mig till en öde ö, och svaret vart väldigt förvånande. Det är inte någon av dem som jag känt längst. Ingen "där hemifrån". Det är något som irriterar mig faktisk, att mina vänner kunde släppa taget om mig så lätt. Struntar fullständigt i att försöka komma hit för lut det är "dyrt". Ja men ändå så ska JAG komma hem?! Va är det för idioter som säger så? Kostar lika mycket för mig och det är inte rättvist mot mig att bli arg på mig då jag inte kan träffas när jag väl är hemma för jag har ju kommit hem av en anledning. Oftast vill jag träffa mina föräldrar oxå, är det så konstigt? Jag kan inte tänka på en vän som gjort mer för mig än vad jag har gjort för den. Det är inget jag skryter mig, gillar att finnas där för andra och göra andra glada, men varför inte ställa upp för mig nu? Ni är lata helt enkelt. Mina helger ser i princip likadana ut varje helg, och det är inget jag kan ändra på. Så antingen tar man det man haver eller drar sin kos. Vill inte bo kvar i det förflutna, jag kan oxå vara ett svin så säg till så trycker jag på knappen. Och om jag nu ska säga det sen verkligen upprör mig i ord, så säger jag: de som ljuger, de som inte håller sitt ord och de som är falska. Främst såna som kallar sig för mina vänner upprör mig på de viset. Ni ska veta att jag inte har haft det så lätt. Volleybollen och skolan har varit på så låga nivåer att jag blivit rädd, har inte haft de så bra med familjekontakten och jag saknar att umgås med vänner på fritiden. Sedan har jag de vänner hemifrån som faktiskt lyckas såra mig trots 25 mil. Så nästa gång ni tycker det är "långt" hit, fundera då på om ni någonsin sagt "jag finns för dig" eller "jag älskar dig" och se om ni verkligen kan stå för vad ni säger. Over and out.