jag vill och jag kan, jag bara ska inte
vet ni vad som gör mig mest irriterad? när folk säger att de älskar en och sen drar på en pisskvart. Jag hade verkligen behövt dig nu och jag ville ge dig en chans till, men du vände mig ryggen på dirren. Jag orkar inte. Har väntat i veckor nu på att du ska höra av dig. du säger att du vill träffas mer, men det är svårt. Jag törs inte skriva till dig. du har ett helt annat liv. du måste skriva till mig med. jag kunde accepterat dig för den du är, inte som de andra som du sa lämnade dig.
jag saknar dig. Behöver dig. Jag vill att vi ska kunna hänga som förut. även fast du beter dig som ett svin.
du får mig att skratta, du får mig att må bra. Kan inte sluta tänka på dig.
men snart orkar jag inte mer, orkar inte hänga kvar. måste få igång mitt egna liv nu. jag lämnar dig snart, om du inte visar samma intresse som jag.
jag vill bara veta om jag ödslar bort min tid på dig..
for a long long time ago, I can still remember, when I used to make you smile
Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
finns det något bättre, än när musik säger allt man själv inte kan?
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life
Let him know that you know best
Cause after all you do know best
Try to slip past his defense
Without granting innocence
Lay down a list of what is wrong
The things you've told him all along
And pray to God he hears you
finns det något bättre, än när musik säger allt man själv inte kan?
no comment
illa är det. här bloggar man fgör glatta livet åh den är alltid flera tiotal pers som läser, men så får man inga kommentarer. så svårt är det väl inte att skriva en rad eller?
aja jag ska iallafall börja kommentera personens blogg om den kommenterar min, hehhuu :)
kram
we can try again, but is it worth the risk? we might fall apart some day
gammalt inlägg för länge sen
det finns vänner som alltid ställer upp, som finns där i alla lägen och vet vad som står på.det finns också vänner som man kan bråka med men som alltid saknar en om man inte är där.
det finns vänner som vet vad man pratar om och gör saker som ingen trott att dem skulle göra för en bara för att just "finnas där".
jag hade en sån vän.
All my love I give to you, all I do I do for you. Baby I´m in love
okej, trots det som jag skrev i förra inlägget så måste jag bara skriva en sak som jag nyss hörde som jag tyckte passade in idag.
"I´ll still waiting for you to call and I have a dream that tells me that you will some day stand on my door step, tell me that you love me and then you will give me a red rose."
a bird whispered in my ear and said that everything is going to be allright
känns som om man ligger på sträckbänken och det är du som drar i spaken. Ju längsammare du drar desto större och plågsammare blir smärtan. berätta vad du känner, så löser vi detta utifrån det.
jag tror inte ens du förstår hur det här påverkar mig.
Detta (alltså "vi") var ett val för dig, och det förstod inte jag. Men då valde du din passion i livet och det förstår jag i och för sig, men då valde du bort mig. Som du sa att du älskade.
känner mig lurad.
what am I suppose to do now?
livet blev plötsligt helt jävla fucked up.
please don´t leave me
helt förstörd på grund av dig.
snälla, lämna mig inte
Så du menar att min olycka är din lycka? okej... om det är så du vill ha det
har ingen motivation längre till sporten jag älskar. Hur ska man kunna vilja vara bäst, när ingen finns där och uppskattar det? Jag har till och med börjat få dåligt samvete när jag spelar, och det är inget som jag vill ha. Det är jobbigt eftersom jag inte ens kan spela ihop med mina vänner utan att de på nått sätt får mig att må dåligt för att jag gör nått bra.
Känns jättejobbigt eftersom volleybollen är det enda som jag lyckats med i mitt liv just nu.
Jag vill vara bäst och göra allt jag kan för att visa att jag är bra, men nu säger du att jag ska gå åt sidan för att du inte tror att jag vill ge andra en chans.
jag skulle göra allt om det gick, men det går inte, det är till och med ett brott. som doping.
jag har förtjänat min plats i laget, även fast jag aldrig haft någon riktig att konkurrera mot. Jag får spela och som tack för det så kämpar jag varje match med att göra mitt bästa.
kom ihåg, det är jag som spelar, och det tänker jag göra så länge jag kan.
med eller utan din uppskattning.
du ska vara min vän och stötta mig, men du beter dig inte som en just nu.
tro mig, jag skulle hjälpa om jag kunde, men jag kan inte.
och det skulle du faktiskt förstå om du försökte se nånting av detta ur mitt perspektiv
men umgås med de/den som gör dig glad istället, cause as long as I am happy, we obviously can´t be friends.
det finns en stor kvinna bakom varje idiot
John Lennon, you damn right!
I do the small things big, because they have got the same right to be discovered.
du vet att jag skulle göra allt för att hjälpa till om jag kunde, men det kan jag inte.
du är iallafall inte ensam
I´m tired of always being a second choice
precis som rubriken säger. Jag är så himla trött på att bli behandlad som nått andrahandsval!
Jag känner att folk inte uppskattar mig för den jag är längre, och det spelar ingen roll vart jag är någonstans.
Hemma, bland kompisar, i LAGET. Speciellt där eftersom det är alltid mig de frågar nått om deras kompis är borta, och så fort kompisen är tillbaka så drar hon ifrån mig direkt. Är det nått fel på mig eller inbillar jag mig? För trots att jag alltid finns där och säger ja till i princip allt, så är det mig det klagas på om jag INTE är där, man frågar aldrig varför. Och trots att man har en kompis bredvid sig så kallar man inte sin kompis för tönt, fjant eller barnslig? Eller?
för jag kan inte ens prata med de som gör såhär mot mig, utan att de kallar mig för saker för att ha nåt att skratta åt.
argh.
Känner bara att orättvisan börjar spöka uppe i huvudet. Vi är väl ett lag eller?
aja..
Sorry att jag skriver sån här skit på bloggen, men eftersom jag vet att vissa läser så kanske någon kan se detta ur mitt perspektiv.
för jag är inget jävla andrahandsval.
Antingen pratar man med mig varje gång vi ses, eller så pratar man inte med mig alls (misstolka inte, lät som nån snobb)
jag tål inte när folk ignorerar mig och skiter i mig, så fort det finns någon bättre runt oss.
för vilka vänner gör så liksom?
glad över att ha så fina vänner i skolan, Carro och Jenny gör min vardag! ♥
trött nu. godnatt bloggen.
puss
I don´t understand what you want. Please tell me. Before I do something stupid, like trusting you
Take it easy.
Om du vill ha bråttomt, så skynda dig härifrån.
För här tar vi det långsamt.
It´s hard to let it go, to make it through the day. Show me that you will remember us, and then I will start to pray
Lookin' at your picture from when we first met
You gave me a smile that I could never forget
And nothing I could do
Could protect me from you that night
Wrapped around your finger, always on my mind
The days would blend 'cause we stayed up all night
Yes, you and I were everything to me.
I just want you to know
That I've been fighting to let you go
Some days I make it through
And then there's nights that never end
I wish that I could believe
That there's a day you'll come back to me
But still I have to say
I would do it all again
Just want you to know
självömkan i detta inlägg
Denna ständiga tjockisnojja. . . .
förlåt för ett värdelöst inlägg, men jag blir bara så less.
Jag har verkligen försökt allt. Tränat/tränar som en idiot (tre ggr i veckan), äter mycket mindre än förr (äter väldigt få gånger mer än en potion), skippat lunchen, slutat med lösgodis, tagit promenader och struntat i läsken i veckorna (nu på senaste tiden har jag tagit en-två läsk i veckan, inräknad helg!).
känns som om jag bara försöker men ingenting hjälper... vad ska jag ta mig till?
Usch vad jag hatar denna tjockisnojja. Det är liksom inte meningen att jag ska tänka så, och folk säger åt mig hela tiden, men det är så svårt att låta bli när man kan grabba tag i hur mycket fett som helst som hänger vid midjan. Modet liksom sjunker och man känner sig så jävla ful.
orkar inte med folk som säger att jag är smal, det hjälper inte. jag vet att jag är knubbig och det räcker.
hjälp mig!
förlåt för ett värdelöst inlägg, men jag blir bara så less.
Don´t lose this thing we´ve got, cause then I will stab you in your sleep
det kommer aldrig att bli nått vi... förstå.
