min "kärriär" so far... här har ni lite läsning
För sex år sedan så såg min pappa en annons i tidningen om att det var provträning för unga tjejer i Tierps idrottshall. Efter att ha provat på minst 10 andra sporter så såg han volleyboll som en slags framtida hobby för mig som jag skulle kunna hålla på med istället för att sitta hemma och dega i soffan.
Första träningen var läskig, det kommer jag ihåg. Visste inte hur jag skulle göra eller bete mig, visste inte vad ett fingerslag var och jag hade aldrig sett en volleybollmatch i hela mitt liv. Pappa satt såklart på sidan om, han fattade heller ingenting me försökte också lära sig för att kunna förklara för elvaåring efter träningen. Vi började med lite inbollning och lekar för att lära känna varandra. Bollarna vi använde var mjuka, inte alls så hårda som de andra barnen sa att "de vuxna använde".
Andra träningen jag gick på, en vecka senare, innehöll mer bollkontakt. Nu fick vi prova på att spela lite. Fingerslag och bagger, jag visste nu precis vad det var. Sedan kom det nya orden, inspike. vad var det?! Jo, jag skulle helt enkelt döda boll. Jag kommer ihåg att det var en tjej som lärde mig. Hon hade spelat volleyboll ett tag och visste precis hur jag skulle göra. Hon höll den mjuka bollen strax ovanför nätet, och bad mig göra dessa steg som vi gått igenom några gånger för att ta mig fram till bollen. Jag gjorde som hon sa, men tappade balansen och slog bollen in i nätet. Hon tröstade mig genom att säga åt mig att ta det lugnt, och att jag skulle hoppa längre ifrån nätet. Nästa gång det var min tur så gjorde jag ännu en gång som hon sa, men att jag tog det lugnt. Jag kunde sjävklart inte hålla mig så när jag närmade mig bollen så slog jag på den med all min kraft och till min förvåning så gick den över på andra sidan. Tjejen skrattade och sa: "shit vad du slår hårt!" Jag log och tänkte att visst fan kan jag slå hårdare.
Precis som jag trodde så slog jag hårdare gången därefter, och tillslut så sa tjejen och skrattade: "jag törs inte hålla kvar min hand, du får slå den i luften."
Efter ett halvår så dog mitt intresse, vad var det som var roligt att slå en boll över nätet egentligen? Jag la av och tänkte att det fanns nog vettigare saker att göra på min fritid.
Ett år senare, hösten 2007, så drogs jag tillbaka av en vän som bad mig att följa med på träningen. Jag hade träffat henne på en beachvolleybollträning den sommaren och jag tänkte: "varför inte? jag spelade ju i vintras". Så jag provade på, till en början var det bara att springa ute i skogen och det var så sjukt tråkigt. Volleyboll är ingen sport där man ska springa, det är en hoppsport! trodde jag ja...
Men, när vi gick in i hallen igen, fyfan vilken känsla. Jag kände på de mjuka bollarna och en av mina lagkamrater säger, nej ta inte fram dem där, vi ska använda de här!" och så tar hon fram de hårdare bollarna.
Vi började med inbollning, fingerslag och bagger, det vanliga liksom. Men när coacher ber oss att börja med inspike så fylls jag av glädje, blir påmind av fjolårets bravader. Jag ställer mig vid tremeterslinjen och får självkasta bollen till en lagkamrat som gör fingerslag tillbaka och PANG, jag slår bollen över nätet. Vilken känsla!!
Detta var den träning som fick mig att stanna..
För tre år sedan, med endast några enstaka turneringar i bakfickan, så kom en av de mest rutinerade spelarna fram till mig på en träning och frågade mig om jag ville börja träna med dem. Och visst ville jag det! Lite avundsjuka ifrån mina lagkamrater fick jag stå ut med, för nu skulle det tränas med de "stora" tjejerna.
Efter fler och fler träningar så lärde jag mig de olika positionerna, skillnaden på en center och vänsterspiker och. Jag lärde mig olika termer som side-out och transition och jag lärde mig lite av hur spelet fungerade. Hallå jag var 14 år gammal! Jag lärde mig ganska fort.
Jag kommer inte ihåg min första match, men jag kommer ihåg några enstaka matcher och artiklar som förknippade mig med volleybollen. "Nytt sjärnskott", "ung talang". Damlaget spelade då i allsvenskan och jag fick göra några inhopp då och då. Det var så sjukt kul alltihop!
För två år sedan, sommaren 2009 åkte jag och en kompis ner till falköping och tränade (där riksidrottsgymnasiet låg, med informationen i bakhuvudet om att vi kunde få chansen att få återkomma och vara med på en uttagning till juniorlandslaget. Jovisst tänkte jag, som varit där ytterligare två gånger, Det kommer ju knappast att hända, för jag visste att jag hade många bra konkurrenter.
Men visst, jag och min kompis åkte ner den hösten igen, på höstlovet, för att få träna lite extra. Vi kämpade på och trodde att vi båda skulle få åka med. Men så blev tyvärr inte fallet.
Men tro mig fan att jag är den som får ett samtal i november, av en man ifrån gymnasiet, som ber mig att följa med mig den vintern till Danmark för att få vara med och spela Juniorernas nordiska mästerskap. Allt var så stort! jag kommer ihåg att jag skrek av glädje och att mina föräldrar kom upp till mitt rum och frågade vad som hade hänt. De blev lika glada som mig och min mamma var med på mitt gråtkalas.
Den vintern åkte jag alltså med ner till Danmark, med Sveriges bästa 15 och 16 åringar, och tog hem guldet. Det var en mäktig känsla kan jag lova när man kom hem igen!
Drömmen om utlandsspel har funnits inuti mig sedan jag slog den där första bollen över nätet efter min s.k comeback hösten 2007. Tänk vad jag gått igenom sen dess? Men nej där är inte min berättelse slut!
Samma år som jag blev uttagen för första gången till juniorlandslaget så började jag och några jämnåriga tjejer spela tillsammans med några få rutinerade spelare i division ett. Vi var väldigt få personer så alla juniorer fick spela. En match året innan så hade ett misstag gjorts emot motståndarlaget Bromma så vi var fyra juniorer ute på planen samtidigt, och vår coach insåg att efter att vi vunnit en match så kunde hon inte byta ut oss utan tillät oss spela matchen ut, och vi vann med 3-0 på hemmaplan. En match jag aldrig kommer att glömma!
Iallafall så spelade vi så bra vi kunde med fem juniorer på planen, men det gick inte så bra för oss. Vi förlorade alla matcher på hösten, men vann fyra på våren för att sedan förlora resten igen.
Inte så som jag ville avsluta en säsong men så vart det iallafall.
I januari 2010 sökte jag till volleybollgymasiet på skoj, bara för att bekräfta om jag var så bra som jag trodde eller om jag bara haft tur. Uttagningen varade i två dagar. Tester gjordes, matcherspelades och intervjuver gjordes. Efter dag två åkte jag hem.
I mars det året fick jag reda på att jag kommit in på Sveriges riksidrottsgymnasie för volleyboll via ett brev på posten, och jag fick ett samtal av en "framtida" lagkamrat som tjöt av glädje och frågade om jag också blev antagen. Mitt svar blev ja.
Men mitt svar tillbaka till gymnasiet vart inte ett "ja", utan jag tackade nej. Det fanns många skjäl till det och de tänker jag inte skriva nu. Men så blev det iallafall.
Jag trodde att jag aldrig skulle få spela med landslaget igen eftersom det var denna skola som höll i antagningarna, så basically så trodde jag att jag var körd, men nej så vart det ju inte heller.
Sommaren samma år så fick jag en kallelse till Falköping igen, där det stod att jag var med och tampades om en plats till årets U19 NM i december. Och jag kan inte beskriva känslan som kom när jag läste det, berättade för mina föräldrar och sa ja, jag skulle allt visa vad jag gick för!
En kompis och jag åkte ner, till två olika läger, och tränade den sport vi älskar mest.
Och även denna gång så fick jag belöning för mitt slit. Jag fick följa med till Danmark och vi tog en bronsmedalj. Även denna gång kom jag hem till mina stolta föräldrar. Jag antog att detta var början på en riktigt rolig karriär som spelare.
Säsongen 2010/11 kom några rutinerade spelare tillbaka och vi fick en ny coach/passare, eller ny var hon ju inte men en gammal tierpsspelare som gjort comeback ifrån elitseriespel i Elverket (vallentuna). Detta år vart det lite förändring. Nya positioner, några nygamla spelare och en helt ny taktik.
Jag blev starter som centerspelare detta år, något som några av mina yngre såkallade lagkamrater ansåg som tur. Men nej det var inte bara tur, eftersom vi inte hade någon annan som kunde spela center och jag var liksom längst och hade lite erfarenhet ifrån juniorlandslaget, så om man kan uttrycka det såhär så drog jag det kortaste strået. (hmm? haha)
När vi vunnit fyra matcher på rad så var det dags för mig att dra iväg med juniorlandslaget, där mest stöd kom ifrån mina äldre lagkamrater i Tierp, och vi tog en bronsmedalj efter en förlust mot Finland i semin. Det var rolig ändå fast denna gång hade jag inte varit starter 4/6 matcher som jag varit året innan.
Höstens seriespel fortsatte med endast vinster ifrån höstsäsongen. Efter 18 vinster irad så kommer förlusterna, men ingen fara, vi hade ju gjort en kanonsäsong rakt igenom!
I somras (sommaren 2011 alltså) så är jag på uttagning i Falköping igen fast denna gång till 8 nationers i Holland när en av coacherna kommer fram till mig på en av luncherna och vi för denna dialog:
"- Hej Evelina, du känner Lisa Westby va?
- Ja det gör jag, svarade jag lite osäkert.
- Pratar ni mycket?
- Jo vi pratar väl när vi måste, vi spelar ju liksom i samma lag, svarar jag och ler.
- Jaha okej, sa tränaren och skrattade. Jo för att vi skulle ju vilja värva Lisa.
Jag, som då inte visste vad jag skulle säga, sa lite skämtsamt:
- Men nej det får ni inte, vi behöver ju henne i vårt lag!
Jag skrattade och coachen log:
- Jo men nu är det ju såhär, började han. Vi vill ju värva dig också.
Vi villl ju värva dig också, orden satt fast i mitt huvud. Jag frågade om han skämtade, men han började prata på om hur bra de tyckte att jag var för min ålder och att de ville fortsätta få mig att utvecklas i den nya föreningen. Jag hade ingen aning om vilken klubb han var ifrån och allt han sa lät så mäktigt. Typ overkligt och proffsigt på samma gång. Det går inte att förklara hur jag kände mig. Han sa åt mig att jag skulle få smälta allt och sedan mejla tillbaka mitt svar, så fick jag hans nummer och gick tillbaka och satte mig vid bordet.
Nu, sex år senare sen första gången jag rörde vid en volleyboll, sitter jag vid ett skrivbord i ett elevhem i Lindesberg, och tränar med ett av Sveriges topplag i elitserievolley. 17 år gammal och har hunnit med rätt så många tävlingar i både beach och inomhusvolleyboll. Jag är glad, spänd och förväntansfull inför det kommande året. Jag har inte ens hälften så mycket erfarenhet som alla dessa tjejer jag spelar med nu (bl.a Sofie Lindberg, Anna Rönnbäck och Tina Johansson, som alla har spelat i landslaget och har flera år bakom sig som elitseriespelare.) och vi har en amerikans coach som har tränat USA´s landslagstjejer som är i min ålder.
Jag går på ett idrottscollege där jag har ca 9 stycken idrottsträningar i veckan där 6 stycken av dem är volleybollträningar. Alla i elevboendet är sportintrsserade och kommer ifrån hela Sverige. Detta kan nog vara första steget i min framtidsriktning som volleybollspelare, och vem vet, jag kanske är utomlands inom några år?
Hoppas ni hade en trevlig läsning och nu vet ni hur jag blev den jag är som volleybollspelare idag, hoppas ni följer mig min blogg!
Kram Frankie
Kommentarer
Postat av: Jossi Skogh/Frost
Så himla kul för dig Frank!! Kom ihåg att vi känner varandra när du blir känd! :)
Postat av: Anonym
intressant att läsa! :)
Trackback
